När jag började rida där, 7 år gammal kunde jag verkligen ingenting! hade aldrig suttit på en häst, kommer inte ens ihåg varför jag egentligen började. Första lektionen fick jag rida en shettis vid namn Loppan. Efter några månader fick jag börja rida en annan shettis, Merci, och det blev genast en favorit som jag har en massa minnen med. Jag blev skötare, tillbringade all tid i stallet med henne, satt inne hos henne och gosade i timmar. Tiden gick och jag blev förstor.

(Merci)

Då var det dom "stora" ponnyerna som gällde. Så gick över till russet Mon Ami som jag fick ett härligt år tillsammans med.

(Mon Ami)

Jag vet inte riktigt varför men sen var det inte hon jag ville rida hela tiden. Jag började rida den lilla Welsh Mountain ponnyn, Mr. Bean (Bönan) och han var en riktig läromästare. På honom lärde jag mej sjukt mycket! Snäll och gullig ponny som var mycket omtyckt på ridskolan. Det var under tiden som vi bara var två i ridgruppen. Jag och Elin. Och hon älskade shettisen Pontus och jag Bönan, så då blev det ju så att jag alltid red Bönan och hon Pontus under ca. ett års tid. Bönan! Älskade ponny. Den sorgliga tiden kom och jag växte ur min lilla pärla. Elin som samtidigt växte ifrån Pontus gick över till Bönan och dom blev skitgulliga tillsammans. Men jag klarade nästan inte av att se dom tillsammans. Han var ju min! (Bönan gick bort för ca. 2 månader sedan p.g.a. problem med hovarna. ni kan läsa om det tidigare i bloggen) :'(

Under den tiden jag inte kunde rida Bönan red jag lite olika b- & c-ponnyer som jag aldrig fäste mej vid, Hubert, Fairline, Ulla, Dessi, Pera, Domino, ja lite allt möjligt... Sen slutade min favorit-ridlärare som jag haft sen jag började rida!

Men sen en dag, 4 maj 2008 fick jag prova en ny häst, en "stor" d-ponny! Kärlek vid första ögonkastet, ja inte riktigt så men på en gång fastnade jag för den underbara flugskimmeln Kilroy! På den tiden slogs jag och Elin ihop med en vuxen-grupp så vi fick inte längre rida våra bebisar hela tiden. Men jag gjorde vad som helst för att få tid med min älskling. Ofta fick jag det!

Sen en dag fick jag reda på att Helena (hon som äger stallet) fick inte ha kvar gården med sina hästar som hon hyrde. Det blev inte så lång flytt, till stallet mittemot som var hälftet så liten = hälften av hästarna var tvungen att säljas! När jag fick reda på att Bönan skulle säljas så fattade jag inte att det var sant, min pärla! Hur skulle jag klara av att komma till stallet utan att få se hans kärleksfulla ögon med bus i blicken? Tiden gick och hästarna flyttades, samma sommar som jag var där på ridläger med Kilroy. Jag fick flytta honom till hans nya hem, fixa hans nya box osv. Vi hade en underbar vecka och lärde oss en massa nytt Kilroy & jag! Sen blev jag skötare på honom, hängde i stallet flera timmar för att vara med honom. Under den terminen (har jag för mej) började Ida och Emilia i min grupp. Vi blev snabbt vänner och varje söndag i två år har vi haft kul och hittat på allt möjligt bus!

Jag och Kilroy har haft en massa underbara stunder jag aldrig kommer glömma! För ett år sedan var han halt.. Jag gick promenader med honom och pysslade om honom, gjorde allt för att han skulle bli bra! När han väl blev bra fick jag hjälpa till att sätta igång honom igen. I ca. en termin red jag honom en timme varje söndag. Började smått i skritt, övergick till skritt och lite trav ett långt tag innan han var redo att sättas igång i galopp igen. Då hade jag nästan hunnit glömma hur underbar galopp han har! Men det kom, aldrig slutade jag kämpa. För oss!

Han var tydligen den där hästen som bockade för att få av ryttaren, inget jag märkte av, visst han har bockat, men det var ju rent av glädjeskutt. Han har blivit rädd typ 3 (?) gånger och stuckit, men aldrig har jag ramlat av honom! Folk säger att han bits och liknande, han är lite sur ibland, han har bitit mej nångång för länge sen. Men jag visar respekt för han, han visar respekt för mej.

Nu är det två lektioner kvar på denna underbara ridskola som jag ska få tillbringa med Kilroy!

Fina, fina Kilroy! Tårarna rinner ner längst kinderna när jag skriver det här. Hur ska jag klara mig? Aldrig mer ha våra söndagar där vi hittade på massa bus, lärde oss en massa saker, skrattade, red, tillbringade tiden med det vi lever för; dom underbara hästarna!

Jag vill oxå tacka min ridlärare Helena som hjälpt mej att bli den jag är inom hästsporten. Och lärt mej det jag kan.

Det var ett svårt beslut men det är såna man måste välja ibland.

Men nu har jag ju Zune, jag känner att jag har fått ut det jag har velat av ridskolan, jag känner att jag behöver gå vidare. Kanske fortsätta mina mål om att jag och Zune ska bli bästa vänner, lära känna varann utan och innan. Drömmen om att nån dag ta grönt kort, börja tävla. Och det viktigaste av allt, få en bästa vän för livet.

Det är nog det bästa som finns. Vänskap mellan häst och människa. eller egentligen vilket djur som helst!